Några religionsfilosofiska anteckningar
För några dagar sedan stötte jag på en person som menade att teodicéproblemet är spiken i kistan för diskussionen om Guds existens. Det är en intressant och dogmatisk användning av en klassisk introduktionsövning i religionsfilosofi, som inte heller är ovanlig inom den nyateistiska rörelsen. 

Teodicéproblemet tas upp i nära nog alla introduktionsverk inom religionsfilosofi och kan formaliseras på flera olika sätt. Poängen är att analysera en påstådd motsättning i klassisk teism. Om Gud är god, hur kommer det sig att det finns så mycket lidande i världen? Formaliseringarna brukar ta fasta på den klassiska teismens tillskrivande av Gud egenskaper, som god och allsmäktig, för att sedan visa hur de är oförenliga med tillståndet i världen. Har nu inte Gud orsakat det onda är det i vart fall inte möjligt att en Gud som tillåter det också är samtidigt god och allsmäktig. 

Själva övningen är ganska tråkig och grundläggande i den traditionen. Dessutom är den distinkt fackfilosofisk och konstruerad i ett slags vakuum, frikopplat från de teologiska traditioner där den kan verka höra hemma. I själva verket är det ju så att redan den inledande texten i Bibeln behandlar det här problemet och erbjuder en lösning på det i form av syndafallsnarrativet och liknande berättelser är kritiska för de flesta religiösa traditioner. Människan lydde inte utan åt av Dödens träd och därför blev hennes existens till en prövande plåga, med allt vad det innebär i form av dödlighet och födslovåndor. Det intressanta här är alltså inte den filosofiska övningen som sådan utan att någon väljer att bortse från att övningen är just en övning och istället göra den övningen till dogm, och då mer precist någon positivistisk förståelse av en eller annan formalisering av teodicéproblemet till en sådan. 

Det är en dogmatik där det räcker med att en formallogisk slutledning bryter samman i en paradox eller falskhet för att det ska vara tillåtligt att uttala sig med säkerhet på ett eller annat sätt. Om vi kan komma undan med att påstå att Gud inte existerar för att det från ett mänskligt perspektiv framstår som oförenligt med förväntningar på Gud, vad kan vi då inte komma undan med? 

En sådan fråga betraktar nog inte en sådan nyateist som meningsfull, själva funktionen hos teodicéproblemet är förmodligen i sådana fall att substituera för traditionell religiös dogmatik. Istället för att hänvisa till tio Guds bud för att avsluta en meningsskiljaktighet förväntar hen sig att kunna göra det genom att peka på en enskild, isolerad och vakuumförpackad slutledning. För att kunna göra det krävs  en särskild mentalitet, en särskild syn på formallogiken. Dels behöver en sådan sliten och meningslös slutledning kunna fungera som dogmatisk snuttefilt, dels behöver personen leva i en kultur där det är möjligt att ha den tilltron till logisk-analytisk tradition som kunskapsproducent. 

Om en dylik slutledning kan fungera på det viset i en person så bör den personen i konsekvensens namn också ta andra slutledningar av samma art på samma allvar. Det betyder att S:t Anselms bön, senare mer känd som 'det ontologiska gudsbeviset' eller variant därav, plötsligt blir ett påstående som måste tas på allvar, för att det har den logiska slutledningens alla kännetecken. Den berömde logikern Gödel spenderade mot slutet av sitt liv mycket kraft på att formulera om Anselms bön till en modallogisk slutledning och lyckades också med det. Kortfattat går 'beviset' ut på att det är mer fullkomligt att existera både i tanken och i verkligheten än att bara existera i tanken och eftersom Gud definitionsmässigt är det mest fullkomliga är det också av nödvändighet så att Gud existerar inom båda domäner. Haken med resonemanget är förstås att tankevärldar som våra förutsätter en materiell verklighet som vår, varför distinktionen som görs inte är någon distinktion utan närmast en lömsk form av cirkelargumentation. Det finns också annan kritik mot slutledningen och ett betydande antal formaliseringar av den, för även den är en klassisk och grundläggande religionsfilosofisk övning. 

Det tar inte stopp där, utan den personen skulle också behöva kritisera mottagandet av Paul Diracs förutsägelser om partikelasymmetrier i modern fysik. Av matematisk-logiska skäl drog han slutsatser om vilka partikeltyper som bör kunna existera och hur de totalt sett innebär en slags materiell geometrisk symmetri. För den som är nöjd med en enskild formell slutledning för att anse frågor om existens och verklighet avgjorda måste det rimligen vara så att vetenskapssamhället borde ha firat en stor seger i samband med Diracs publiceringar och inte väntat tills experimentella resultat bekräftade hans förslag. 

En sådan inställning innebär en sammansmältning av spådomskonst och epistemologi. Divination upphöjs så att säga till kunskapsproduktion på övriga kunskapstraditioners bekostnad, allt som behövs för att utsäga något sant är en logiskt godtagbar spådom. Eller med andra ord, att nyateisten hänvisar till sin dogm är en instans av den kristnes hänvisning till järtecken eller dekalogen men i ny skrud. Ett annat tecken på att det är fråga om en religiös praktik kan skönjas i att rörelsens aktivister primärt vänder sig emot andra religiösa i sin aktivism, särskilt de religiösa grupper som uppfattas som dominerande i den egna kulturen. För svenskt vidkommande är det synligt i Förbundet Humanisterna:s masskommunikation, som utåt i huvudsak tar sikte på Svenska Kyrkan och 'muslimen' eller 'islam', i vilket det finns en intressant social dialektik då de grovt taget ersätter kristen symbolik med en vulgärliberalistisk men behåller de ideologiska strukturerna för att sedan dra ut i krig med de kristna. Det kan tilläggas att även de använt teodicéproblemet enligt ovan i sina skrifter, och verkar förvänta sig att deras publik låter sig övertygas av sådant religiöst sofisteri. 

Ytterligare en konsekvens av hållningen att en formallogisk slutledning är kunskapsgivande i sig, alternativt bestämmande för verklighetens natur, ligger i att experimentell grundforskning förskjuts till vetenskapernas jumboplats. 'Du har visserligen ett intressant resultat av ditt experiment där, men har du någon logisk slutledning att backa upp det med?' 

Felet de gör är att fästa sig vid tecknen och formerna. Logik är, för att tala med Heidegger, sanningens metafysik. Logisk säkerhet är i själva verket ingen säkerhet alls, helt enkelt för att det är regler för slutledning som är anpassade för och utvecklade av människor. De gör det lättare och mer resurseffektivt att tänka, däri ligger logikens mening. Så fort vi börjar tro att de reglerna ensamma kan avslöja verkligheten för oss har vi dock glidit över i den typ av dogmatik som behandlas ovan. Gör vi det kan vi råka hamna i situationen att vi likt Bertrand Russel och Humanisterna börjar uppfatta Russells tekanna och Gud som utbytbara tecken. Bland de analytiska fackfilosoferna hör Russell till de främsta och är därför att betrakta som en mäktig villolärare. Hans tekanna är en övning där något av de klassiska gudsargumenten tas på större allvar än de någonsin förtjänat, sedan ersätts Gud med en än så länge osynlig tekanna i omlopp kring solen. Då ser det ut som att gudsargumenten visar att Gud inte finns, för att de verkar leda till att hans tekanna måste finnas (och det kan han inte tänka sig att den gör). 

Förutom implicita antaganden om att enklare logiska slutledningar nödvändigtvis ger pålitlig information om verkligheten och att vi kan sluta oss motsatsvis till att Gud inte existerar för att ett eller annat klassiskt gudsbevis inte tillfredsställer analytiska filosofer, så finns här fler problem. Övningen underminerar själv logikens ställning i det att den driver hem poängen att logik på sin höjd är en form av divinationskonst, ett spel som hjälper oss att tänka utifrån ny information, utan att göra det explicit. Russell formulerade övningen för att sätta de gudstroende undermänniskorna på plats, inte för att visa att hans livsverk var en estetisk produkt som bäst, som sämst en totalt misslyckad jakt på sanning och förståelse för kunskapens natur. Överhuvudtaget är den occidentala filosofiska traditionen full av märkliga överlapp med religiositet. Den klassiska uppställningen av logisk-filosofiska gudsargument är Thomas av Aquinos fem vägar, som är några olika försök att härleda att Gud måste existera. Bland annat begagnar han sig av det aristoteliska misstaget, att anta att vad han inte kan tänka sig heller inte kan existera, exempelvis i sin härledning av att det måste finnas en första rörare som startat all rörelse i kosmos. För saker rör sig, och det gör de ju inte av sig själva, och en oändlig regress går inte att tänka sig utan det måste någonstans i kedjan finnas den där första röraren som satte allt i rörelse. Det är ett slags motpol till Anselms bön, som ju har en liknande tankefigur. 

Det är en form av magiskt tänkande. De kan inte föreställa sig att deras tänkande, erfarande, osv. inte skulle ge dem sann och pålitlig kunskap rakt av, så om de inte kan tänka sig att kosmos saknar en och endast en början kan det heller inte ha gått till på något annat sätt. I botten ligger förmodligen den mänskliga hjärnans reduktionistiska arbetssätt, vi har helt enkelt svårt för att inte göra starkt reduktionistiska modeller och slutledningar. Hjärnan vill lägga av så fort den hittat en förståelse, då anser den att den är klar och att det är dags för nästa grej. Vi kan se det hos Platon, som inte kunde tänka sig att kosmos var ett utflöde ur en mångfald källor utan istället övertygade sig om att det hade en och endast en källa. Det tycks mig som om det här är grunden för monoteismernas framgångar, Gud är helt enkelt enklare än gudar och därför en mer attraktiv föreställning. Kanske kan det vara därför Russells tekanna ännu inte har några anhängare utanför vissa logisk-positivistiska och nyateistiska kretsar, anhängare som dessutom gör sak av att förneka tekannans existens, den är vare sig förankrad i mänsklig erfarenhet eller någon bekväm enfald utan kommer ur en neurotisk logikers svårigheter att acceptera att människor som är lite dumma också är väldigt lika honom själv. 

För den som gör någon invändning som hänvisar till Occam vill jag påpeka att även det analysverktyget är just ett sådant, en divinationsteknik av samma slag som satslogisk slutledning. De occidentala filosoferna förväntade sig att materien skulle vara enhetlig och enkel och vacker, vilket vore i enlighet med den occamska rakkniven. Problemet är förstås att materien i mikroskala inte alls ser ut så utan ser oerhört främmande, komplex och mångtydig ut, från dubbelspaltexperimentet ända in i våra dagars naturvetenskapliga skäggsmekande inför den hypotetiska mörka materiens natur. Den är faktiskt så krånglig och jobbig att AI-forskarna fortfarande inte har förstått att mänsklig erfarenhet inte är reducerbar till beräkningsbara algoritmer, tvärtemot vad platonister, teister och analytiska filosofer velat påskina. Därtill kommer att människor också lever i sociala och andra världar parallellt med vad de har av fenomen ur en materiell värld, som är ännu mer grisiga och fordrar ännu mer misstänksamhet än vad man behöver om man tar sig an rationalister av olika slag. 

För att sammanfatta. Vi kan alltså inte lita på logiken. Att vi har en godtagbar logisk struktur är ingen garant för att vi avslöjat något om verkligheten. Det är också ett misstag att tro att en sådan struktur är neutral i förhållande till de tecken den organiserar. Att ta exempelvis Anselms bön i logisk form på allvar och sedan byta ut Gud mot en tekanna förändrar bönens mening avsevärt, slutledningen handlar helt enkelt inte om samma saker om man byter ut tecknen i den utan tecknen betyder själva något och är inte bara pjäser i ett spel. Wittgenstein slog en spik i den analytiska filosofins kista när han visade hur orden får sin betydelse genom bruk och inte genom representation av en objektiv verklighet eller något dylikt, något som vi ser i såväl det erdoganistiska som det occidentala bruket av ordet demokrati. 

Därmed inte sagt att logiken är värdelös. Tvärtom. Spådomskonster har varit en essentiell del av mänskligt liv ända sedan de tidiga mesopotamiska kulturerna, och förmodligen redan tidigare men det är där vi hittar de äldsta kända (dvs. nedskrivna eller som kultföremål bevarade) rötterna till occidental förnuftstro, som egentligen inte är något annat än uppsnofsad divination, precis som nationalekonomi och meteorologi. En intressant tåt att följa vidare är relationen mellan socialt accepterad divination och rådande maktordning. För den som intresserar sig för nyateismen är det troligtvis redan uppenbart att den är systemlojal i grunden och på ett förtjänstfullt sätt åskådliggör processen genom vilken kultisk praktik upphöjs till organiserad religion i symbios med sin omgivande maktordning, men fenomenet kan också studeras igenom Rasputins tjänstgörande vid det tsaristiska centrum likväl som förra seklets utdelande av nobelpris till diverse nationalekonomer. 

Delar av det ovanstående bygger på mina svar på en hemtenta från terminen som gick. Vid intresse kan jag putsa upp originalen och publicera här. Detsamma gäller mitt uppsatsutkast med titeln Revolutionären som tog oss gisslan, där jag föreslår att liberalistiskt tankegods kan studeras vetenskapligt med teologins exegetik. Meddela mig så fixar jag. 

Tier Benefits
Recent Posts