Nyhetsbrev 16 juli 2017
 
Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på veckan som gått. Vi har kommit på plats här på allvar och jag känner stor glädje i att vara här. Att jobba med mitt egna hemman. Att få vara ute. Att leva med naturen och djuren. Allt det känns fantastiskt. 

Men våra minsta kycklingar har inte mått bra. Efter ett par dagar hos oss blev de dåliga i magen. Om det var bakterier, maten eller någon annan omvärldsfaktor vet vi inte men de små söta kycklingarna dog för oss. 

Vi kämpade för att rädda dem. Köpte A-fil och matade med spruta. Tova jobbade en hel dag med Pippis, som han döptes till, och han blev faktiskt mycket bättre av vätska och mat. Men innan vi gick och lade oss låg han död band de andra kycklingarna. 

Nu tror vi att det värsta är över - även om en kyckling låg död i morse - och vi har börjat skola ut de kycklingar som överlevt. Här finns en video där ni får träffa kycklingarna på kvällen den 15 juli

Annars har inte veckan innehållit så mycket mer än livet här på gården, och så bada förstås! Vi har varit och badat 3-4 kvällar i veckan i vår lilla sjö som ligger några kilometer bort.

Leo, Tova och Alva älskar att vara i vattnet. Trots att det är ganska friskt. Max är mer skeptisk. Leo är i till han blir helt blå och knappt kan komma  upp om vi inte sätter ganska snäva tidsramar. Då blir han sur för att han bara får vara i "en kort stund".  

Största förändringen är nog att barnen hittat mer rätt här nu och framför allt Leo och Max lever verkligen livet. Nästan alltid med stora flin över hela ansiktet. Det har inte varit en konflikt mellan dem på dagar nu.

--------------------------------

Stenansiktet

I veckan som gick så postade jag ett poddinlägg som heter ”Jag har aldrig varit mer misslyckad än nu”. 

Så här skrev en av de som lyssnat: 

Det var ett otroligt intressant avsnitt! Jag blev berörd, då jag själv brottas med tankar på att jag inte är där jag vill vara. 

Poddarna är de mest uppskattade delarna av det jag gör och når över tusen unika nedladdningar inom loppet av ett par dagar. Du hittar samtliga avsnitt här.

I poddinlägget sa jag att inte ens vet vem jag är som person numera. Naturligtvis spelar vi alla lite olika roller i våra liv, men det är nog bra om man vet vem man är innerst inne. Jag har nog tappat den kontakten lite.

Ibland är jag den där lite glättiga kontorskillen, ni vet. Han som har hög energinivå och är lite allmänt fyndig i förbifarten. Det sättet att vara ligger nog inte helt långt ifrån den jag är som person. Jag tycker om att få saker och ting gjorda och prata lite med människor lite kort, utan att det blir svårt eller långt. 

Men ibland, ja rätt ofta, kan mitt sätt att vara ändras. Stress, taskig arbetsmiljö och meningslösa möten gör att käkarna låser sig. Tankeverksamheten avstannar och jag kör fast. 

Stenansiktet infinner sig och sätter sig där som en tvångströja. Stenansiktet är sällan på dåligt humör, utåtagerande eller gnällig. Stenansiktet är stelt. Det är ansiktet på en som i tysthet lider. 

När jag hämtar på dagis så har stenansiktet kanske haft 9 långa arbetstimmar på sig att fästa ordentligt. 

Barnen sprudlar av energi och vill tramsa skoja och leka. Sliter och drar i mig och mina kläder. Ibland vill de provocera och bråka. Eller så är de bara så trötta att de tappar allt och bara skriker ut sin trötthet. 

I det läget biter sig käkarna samman allt hårdare och Stenansiktets mask liksom fortplantas till hjärnan. Gör den lika orörlig, stel och låst som mitt ansikte. 

Stenansiktet nappar inte på några krokar som slängs ut. Leenden, provokationer, eller försök att få min respons möts tråkigt korrekt. Jag kanske ler lite svalt, eller svarar kort på ett sätt som visar att jag inte är intresserad av att prata vidare. Men oftast låter Stenansiktet allt passera bara. 

Stenansiktet är inte omänsklig eller dum.  Han är bara mer sammanbiten hela han. Han är mindre dynamisk, grå och tråkig. Saknar spontanitet och distans. 

Jag läste i veckan att det som människor själv reagerar på när deras livskvalité förbättras, stressen minskar, och energinivåerna ökar är att glädjen kommer tillbaka. Dynamiken i livet ökar. Det gör också distansen till sig själv och vardagen. 

Då återkommer vardagshumorn. Med ökad distans till sig själv och det som händer runt så ter sig livet annorlunda. Det är lättare att skratta åt vardagens skeden. 

Stenansiktet har ingen distans. Om han ler så är det med munnen endast och han gör det främst för att han förstår, utifrån ett logiskt perspektiv, att det han ser eller hör är roligt. Inte för att han känner det. 

Veckorna innan vi kom på plats var stressiga. Och första veckan här var inte så mycket bättre. Men nu är vi på plats. Stressen har runnit av oss och jag känner det i huvudet. Grundglädjen - om man kan säga så - och förmågan att se och njuta av det som finns här och nu har ökat! 

När jag sagt adjö till stenansiktet så blir jag mer mig själv igen. Det känns bra!

Du tecknar dig för nyhetsbrevet här