Partisan: Reflektioner över Stormakt Brun
Summary in English: I reflect over the particular problems of writing a plausible World War Two setting for the planned, but never published, Swedish role-playing game Partisan.

I mars i år öppnade en person en flyttkartong som han inte hade rört på mer än 25 år och hittade en bortglömd pärm med en backup-utskrift av Partisan. Han såg sedan till att jag fick den — en rejäl överraskning. Man kan här konstatera att papper är och förblir den överlägset bästa långtidslagringsformen för information, ty Partisans datafiler är ju sedan länge slukade av entropin.

När jag läste mitt manus noterade jag att det var väldigt 80-talsmässigt med en saklig ton som påminde om dåtidens läroböcker i samhällsvetenskapliga ämnen för gymnasiet. Jag hade gjort ett sedvanligt habilt hantverk med ett BRP-baserat spelsystem, detaljerade regler för rollpersonsbygge, samt listor på vapen och prylar.

Min läsning visade också på ett problem för det planerade Partisan: bristen på fokus. Spelet skulle ha fått fyra tidslinjer:  två Hollywood-realistiska med Stormakt Brun eller Stormakt Röd som ockupanter; och två mer science fiction-mässiga med utomjordingar eller en fascistisk Stormakt Blå som förtryckare. Target Games, som firman såg ut dåförtiden, kunde ha supportat en eller högst två kampanjmiljöer, men aldrig fyra. En Partisan-box hade antagligen sålt okay, men utan att bli någon succé; så att säga ett Chock snarare än ett Mutant.

Blå, Röd och Ultraviolett, de tre settingarna har jag scannat och lagt upp här för mina supporters. Men manuset saknade en Stormakt Brun-setting. Någon frilansare höll på att skriva den, men Partisan måste ha lagts ner innan jag hade fått något att bita i. 

Långt senare skrev Hans Alfredson den alternativhistoriska romanen Attentatet i Pålsjö skog, som skildrar en nazitysk ockupation av Sverige i början av 1941. Det är en bra bok, så realistisk att min far (född 1927) inte klarade av att läsa klart den utan gav den till mig. "Den där boken är alltför hemsk", var hans betyg. Eftersom min far under kriget hade stått i Helsingborg och genom teleskop betraktat de tyska posterna på Kronoborgs slott Helsingör förstod jag att skildringen måste ha känts starkt. (Öresund är 3,5 km brett där, så med ett bra teleskop blir det virtuella avståndet 200 m eller mindre.) Alfredsons roman skulle ha varit den perfekta avstampen för en sådan setting, eftersom den delvis skildrar ockupationen ur en "vanlig svensks" ögon. 

Men idag, när jag är betydligt mer luttrad än 1987, fruktar jag att Partisans setting Brun hade blivit alltför trivial. Tredje Rikets soldater begick rutinmässigt bestialiska illdåd. Må vara att vårt grannland Danmark kom tämligen lindrigt undan, men det gjorde inte Norge och Nederländerna, två "germanska" stater i tyska ögon. Det finns ingen anledning att tro att ett ockuperat Sverige skulle ha fått det som i Danmark. Våra skogar är djupa, gott om plats för  partisaner att gömma sig, och i sådana lägen hade den tyska vedergällningen mot  landsbygdsbefolkningen antagligen blivit lika grymma som i Grekland. Det vill säga, efter ett kraftfullt partisandåd följer tyskarnas urskiljningslösa hämnd: samtliga män i de näraliggande byarna Skräpplinge och Ryda massakreras invid kyrkan, medan kvinnorna skickas till koncentrationsläger och barnen till tyska barnhem. 

Skulle jag vilja skildra en sådan kampanjmiljö på ett rimligt sätt -- det tar verkligen emot -- och skulle några tonåringar vilja spela sådana äventyr -- jag tvivlar på det. Istället hade Partisan Brun nog banaliserat verkligheten och, som jag ser det idag, därför hade det varit en dålig idé. Det handlar ju om en tid vars brutalitet gick bortom sans och vett, och det ska vi inte sopa under mattan.