Vill vi ha ärlighet?
 
http://pontusnaslund.se/blog/?p=200

Jag tror inte att vi vill det men också att det är bra att ibland söka ärligheten för att få perspektiv på resten. Efter en dag i kamp med materien och livets krav väljer de flesta av oss att försjunka en stund i lögner, från en serieberättande skärm, en skönt litterär bok eller vad det nu kan vara. Avkoppling och lögn är nära förbundna med varandra, det är helt enkelt trevligare att uppleva något annat än det som är sant och hårt, särskilt när man behövt utstå just sådant som är sant och hårt. 


Det här får följder för hur samhällslivet fungerar och vilka preferenser som kan få makt. En politisk berättelse som är spännande och våldsam kan vinna över en som är saktmodig och omtänksam. Vi bör försöka lära oss vilka betingelser som avgör varför den ena eller andra blir framgångsrik. Det här sker förstås redan i industriell skala i såväl politik som näringsliv, den som är skickligast på det vinner ju makt, pengar och berömmelse. För att den sociala anständigheten ska kunna bestå måste vi dock se till att lära oss och varandra att se och hantera det, för att fungera som handbroms i lägen där en klippkant dyker upp vid horisonten. 


För mig är det religiös, filosofisk och vetenskaplig litteratur som blivit till ett slags hörnstenar men det är inte givet att just litteratur måste vara det primära verktyget. Vi lever i en kultur som är på väg tillbaka till orala traditioner, där ett av de globalt mäktigaste företagen kan deklarera att just tal och bild kommer att vara primära media inom en snar framtid. En framtid de också arbetar för att skapa, givetvis utan att förklara varför. Kan vi se igenom en kommersiell strategi förlorar den sin lönsamhet. Det kommer kanske bli så att det talade ordet blir en viktigare arena än skriften för att upprätthålla och öka förmågan att agera sådant handbroms. Förmodligen kan vi lära en del av nyfascisterna i detta, deras rörelse har förvisso utgått ifrån rent imaginära hotbilder men deras inflytande har ändå varit betydande. Tänk om en massrörelse tillämpade deras tekniker men med avsikten att avbryta oljeberoendet och avskaffa möjligheten att bli oerhört mäktig genom att tillfredsställa konsumism? 


Jag föredrar nog aktivism som inte använder trakasserier och hot som ett viktigt verktyg (annars hade jag inte skrivit detta) men tanken är ändå intressant och visar vilken flathet som dominerar den politiska sfären idag. Det är förstås likadant inom den kommersiella. Reklam behöver inte provocera längre, det räcker med att den är bedövande och betryggande för att den ska fungera och få genomslag, åtminstone i vissa skikt i samhället. Samtidigt visar nyfascisterna hur potent lögnen kan vara som maktmedel. Om inte annat bör vi fråga oss hur mycket vi bör och kan ljuga för att få till stånd obestridligen nödvändiga samhällsförändringar. Behöver de ske omgående finns det starka skäl till att använda tillgängliga medel och ingår lögnen bland dessa bör den förstås och utnyttjas. 


Men vi lever å andra sidan i en tämligen nihilistisk kultur, som mäter människor med bokföringsanteckningar och upprättar imperativ på samma grund, som kanske är helt resilient och omöjlig att stoppa utan total undergång. Är det kanske lika bra att bara koppla av så mycket som möjligt och vara glad för det lilla istället för att bry sig så mycket?